Jag var på en hälsovårdscentral (HVC) i centrala Helsingfors. Där träffade jag en väldigt pratglad läkare. Han frågade en massa frågor om mig, som nu läkare gör. Men var och varannan fråga var relaterad till mitt utseende, min ursprungskultur eller relaterat till andra människors kulturer och deras utseenden.
Han berättade om sina upplevelser av asiater med vinda ögon, latinamerikaner med deras machotemperament, svarta med deras snabba gener, ryssar, privilegierade utåtriktade finlandssvenskar och tystlåtna finnar. Allt detta med en väldigt positiv ton, och det var säkert därför jag bara lyssnade och funderade vad som rörde sig i denna läkares huvud.
Jag blev helt och hållet utvärderad enligt mitt latinamerikanska utseende och kände mig därför helt objektifierad. Vi människor har behov av att sätta varandra i fack. Men när blir detta rasism och när är det inte längre ok?
Då jag lämnade HVC:t var jag helt tom. Jag hade hårt kämpat att orka sitta och lyssna på läkaren. Sen blev jag arg. Jag var arg tills jag somnade halv tolv på natten. Men varför var jag arg? Hade jag blivit otrevligt bemött?
Nej, han var vänlig. Men kanske den stora frågan var. Skulle han ha bemött en vit finsk man på samma vis? Troligtvis inte.
Men så lever vi ju i en tid som är täckt av en tjock dimma, inte bara på havet utan också en mental dimma som matas med främlingsfientlighet och skrämselpropaganda.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar