Om jag för snart 12 år sedan då jag stod och hoppade vid ett staket och försökte förstå grunderna i parkour, hade kunnat ana vart detta skulle ta mig skulle jag väl ha stått där vid staketet ännu ivrigare och hoppat.
Jag har varit på tv, i tidningar, på en övergiven sportstadium i Bangkok och i Kapstaden och sprungit undan ordningsvakter. Men det finns något mer häftigt en det. Något som är mer givande än alla dessa erfarenheter.
Och det är att se hur unga tjejer och killar slukar kunskapen till hur man utövar parkour. Känslan då man sista dagen av Kulturkarnevalen anno 2006 2007 2008 2009 2010 2011 och 2014, ser sina workshop-deltagare flyga fram genom rummet och totalt äga publiken med sina smidiga rörelser. Den känslan är magisk.
Den känslan får jag nu uppleva i ett helt nytt format. De formatet är 8 år gammalt och heter Leo. Jag är Leos Yoda och Leo är min padawan. Och även om vi inte lever i Stjärnornas krig sagan så är jag säker på att Leo kommer att bli en enastående Jedi riddare om några år, oavsett om det är inom parkour eller något helt annat.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar